The air that I breathe
Alltså... Vissa avsnitt av Desperate housewives eller Greys anatomy har verkligen en förmåga att träffa rakt in i hjärtat. Såg ni inte kvällens avsnitt av D.H så se den på kanal5play.se !
Kortfattat så handlade avsnittet om att de ska begrava en man till en av hemmafruarna, som blev skjuten, och de går igenom alla tankar och handlingar de haft eller gjort med honom vid livet. Mycket tänkvärt och känslomässigt starkt.
Jag blev verkligen berörd till tusen av hela avsnittet, man får sig en tankeställare och det kan vara så nyttigt!! Så mycket som vi tar förgivet i livet eller alla våra "problem" som knappt räknas som problem när de kommer till de verkliga problemen eller sorgerna i livet, att t.ex. mista en nära vän, anhörig eller närstående på annat vis. Man inser faktiskt oftast inte vad man har förrän man förlorat det. Man ser oftast inte hur bra man har det förrän någonting rycks bort i våra liv som ger oss en käftsmäll som får oss att verkligen värdera livet och allt dess innehåll. Även om man t.ex. är sur eller irriterad så tycker jag att det är viktigt att försonas och förlåta varandra, att aldrig gå och lägga sig osams är för mig superviktigt eftersom att man aldrig kan ta förgivet att den personen vaknar imorgon. För när väl livet sätts på prov så blir små vardagliga ting så ytterst små att de knappt räknas längre, man ser bara hur viktig just denna personen är i mitt liv.
Man uppskattar inte vardagliga ting som vi tar förgivet för att vi tror att det alltid kommer att finnas där. Men rätt som det är så kan livet vända och man har förlorat någonting som står en varmt om hjärtat, men ändå så retar vi oss på en vän, eller en familjemedlem för en skitsak som inte betyder någonting i det långa loppet, visst kan man t.ex. bli upprörd och irriterad på varandra, men så länge vi kan lära oss att förlåta och gå vidare från det så har vi ju också lärt oss någonting. Vi tar inte varandra förgivet utan vi tar tag i de små problem som finns och vi måste lära oss att uppskatta det lilla i livet också.
Självklart menar jag inte att man ska t.ex. stanna kvar i en relation som inte är bra, det vet man ju bäst själv i hjärtat vad som är rätt. Men vi måste ta vara på de personerna som är viktigast i våra liv, de som vi vill behålla och som vi måste vårda ömt. Ingenting i livet är varaktigt, allting kommer att ta slut nångång, se bara till att du har gjort eller sagt allting som du vill säga till din vän, mamma, pappa eller kärlek. Uppskatta det du har. Först då kan man med ro i själen känna att när livet står vid sitt slutskede så har man fått sagt allt som man vill säga till de som faktiskt betyder mest ♥
knepiga och röriga tankar man kan ha va..?
Godnatt! :-)
